Häromdagen förärade Englands allra krulligaste och mest rödhåriga band tillika familjeföretag
Anathema den anrika lokalen John Dee i Oslo med ett besök. Ett band som gått från den allra tyngsta doommetalfåran till någon slags alternativrock har naturligtvis en mycket varierad fanbas, så inte oväntat bestod publiken av en salig blandning av vanligt jeans- och t-shirtfolk såväl som
My Dying Bride, Mayhem och Watain-tröjor av alla kön, åldrar och hårlängder (och skägglängder för den delen). Just denna kvällens publik hör i alla händelser till Anathemas allra lojalaste fans, ty bandet har ett mycket speciellt förhållande till Norge genom vänskapsförhållanden och skivinspelningar i landet. Ett mycket hemtamt och ledigt förhållande - hur ofta ser man annars bandmedlemmar, i detta fall gitarristen Danny, glatt hålla upp konsertlokalens dörr för de sista eftersläntrande besökarna?
 |
Här stängde jag av blixten igen, och det *ehm*,
intressanta men något abstrakta resultatet kan
identifieras som Vincent Cavanagh. |
Bandet briljerade och lokalen vibrerade (även bildligt talat!) av all denna ömsesidiga kärlek. Sällan har man sett en sådan genuin spelglädje - fjärran från vokalisten Vincent Cavanaghs svårmodiga miner och blanka ögon från "A Vision Of A Dying Embrace"-DVDn, inspelad i Krakow våren 1996.
 |
Danny Cavanagh i högform, trakterande
gitarren med en stråke...
|
Och det är någonstans här som jag inser att min egen kärlek till detta bands musik är tämligen olycklig - jag får närmast dåligt samvete över att erkänna hur mycket jag saknar det gamla, dystra Anathema från det tidiga 90-talet. Doommetalbandet som utgjorde "The Peaceville Three" jämte
Paradise Lost och
My Dying Bride. Som använde klassiska 17- och 1800-talsmålningar av
Joseph Wright of Derby och
Frederic Leighton på omslagen (från The Walker Art Gallery i hemstaden Liverpool, tavlor som jag givetvis passade på att beundra extra vid mitt enda besök i staden.) Som hade en barbröstad, manlig ängel med armarna höjda över huvudet i en dramatisk gest som ikonisk symbol. Som liksom sina ovannämnda stallkamrater på Peaceville utgjorde ett soniskt förkroppsligande av Byronsk poesi samtidigt som musiken ändå kändes tidlös. Bandet som var så tunga i både ljud och känsla att många förvånades av att en hop spensliga, bleka och rödlätta ynglingar kunde åstadkomma något så monumentalt monstruöst.
För trots deras stilbyte, som inleddes redan hösten 1996 med
Pink Floyd-influerade, mer flytande melodier och ren sång på "Eternity" - kunde jag under hela kvällen på John Dee inte låta bli att hoppas på att få höra en enda av deras tidiga låtar. En enda, trots kontrasten mot deras nuvarande stil och repertoar. Eller åtminstone ett par klassiker från övergångsalbumen Eternity och Alternative 4. Ett hopp som uppfylldes då jag såg Anathema första gången på Hellfire Festival i Birmingham 2009.
 |
Spontantecknad minnesbild av Vinny & Danny
från Hellfire 2009.
|
Men ack, den ena för mig främmande låten avlöste nu den andra för att övergå till det allra nyaste materialet med autotunad vokal och först under extranumren var det dags för klassikerna "Fragile Dreams" och "A Natural Disaster"...
 |
Efter det obligatoriska tröjinköpet - givetvis
med den gamla loggan we all know and lööv. |
2014 års Anathema är absolut inte ett dåligt band. Tvärtemot är de uppenbarligen mer professionella, sammansvetsade och skickliga musiker än någonsin, oavsett hur fantastisk "The Silent Enigma" från 1995 låter i mina öron. Däremot är deras nyare material - med undantag av det akustiska från bland annat Hindsight - ännu främmande för mig, och frågan är om de inte borde ha bytt namn till något mer passande någonstans kring millennieskiftet.
Danny Cavanagh tog själv upp detta ämne med mig i en telefonintervju för Slavestate Magazine från 2003. Lakoniskt konstaterade han att bandnamnet knappast speglade musiken längre, och att ytterst få ändå hade någon aning om vad Anathema betyder, än mindre om hur det uttalas...
_____________________________________________________________________________
Fotnot för den oinvigde: Anathema är ett mångbottnat ord men står först och främst för något som är förbannat och förbjudet, något allmänt avskytt och/eller utestängt från kyrkan.
Klicka här för att höra korrekt uttal (Thesaurus)
